Karatens bakgrund
Mycket har sagts om ursprunget till karaten. Nämnas bör att idag existerar ett flertal olika stilar av denna japanska kampsport. De olika stilarna skiljer sig olika mycket åt men alla har några specifika särdrag. Vår stil kallas Kyokushin och är relativt ung.
Den traditionella uppfattningen är att utvecklingen började någonstans i Indien på 500-talet. Legenden berättar om den indiske buddhistmunken Bodhirdharma som vandrade till Kina för att där befästa buddhismen. Bodhirdharma anlände till klostret i Shaolin-szu där han började undervisa zen-buddhism. Förutom detta lärde han även ut fysiska övingar som bestod av mystiska armrörelser utförda under andningskontroll.
Det visade sig snart att övningarna efter otaliga upprepningar ledde till mycket god kroppslig förmåga. Antagligen hade Bodhirdharma under sin uppväxt i krigarkastet fått lära sig den indiska knytnävskonsten vájramushti. I någon mån var det nog den som inspirerade honom att ge Shaolinmunkarna dessa övningar.
Dessa första övningar torde vara ursprunget till den kinesiska kampkonsten Kung-Fu, kempo på japanska. Från Kina spred sig Kempo norrut till Mongoliet, österut till Korea och sydöst till Okinawa.
Så småningom nådde det Japan, runt 1200-talet, där det blev omåttligt populärt.
För att kunna försvara sig mot rövare och ockupanter kombinerade okinawaborna kempo och det inhemska kampsystemet tode till det som idag kallas karate.
Grundaren till Kyokushinkai heter Sosai Masutatsu Oyama. Läs mer om honom genom att klicka här. Under århundradenas lopp har Okinawaborna fortsatt att utöva olika stilar av karate och vapenkonster.
Först 1901 började karate tränas officiellt på Okinawa. Strax därefter hittade karaten till det japanska fastlandet varifrån den nu erövrat hela världen.
Den yttersta sanningens sammanslutning
“Kyoku” betyder ytterst, “shin” betyder sanning eller verklighet och “kai” sammanslutning eller att ansluta sig till. Fritt översatt blir Kyokushinkai “Den yttersta sanningens sammanslutning”.
Kanku
Symbolen för Kyokushinkai är Kanku. Kanku betyder himmelsbetraktande form och har sitt ursprung i Kanku kata. Katan börjar med att man håller upp händerna och låter pekfingrar och tummar vidröra varandra. Blicken riktas sedan genom mitten, betraktandes himlen eller månen. Spetsarna i Kankusymbolen visar fingrarna och symboliserar det slutgiltiga eller höjdpunkten. De tjockare delarna visar handlederna och symboliserar kraft. Mitten visar öppningen mellan händerna och symboliserar kontinuitet och cirkulära rörelser. En annan vanlig symbol är den kalligrafiska representationen av “kyokushinkai”. Den bärs till exempel över hjärtat på utövarens dräkt.